sjung om...

Veckan som gått var mycket festlig. Jag lyckades befinna mig på tre studentmottagningar på en och samma dag trots ihärdiga regnskurar. När jag precis hade torkat så var det dags att cykla iväg igen till nästa uppdukade bord. Det är härligt att se vad alla dessa kvinnor (jag måste tyvärr anta att det var kvinnornas förtjänst då jag endast såg männen äta medan kvinnorna stod beredda att uppvakta och servera dem) lyckades servera för läckerheter. Det smakade gott och mättade mycket väl. Var tvungen att efter första mottagningen avstå från övriga bufféer och endast ägna mig åt drycken på de övriga två (tack Putte för champagnen, nästa gång pratar jag gärna mer jobb om flaskan följer med).
Det slog mig att det var tio år sen jag tog studenten. Efter alla om och men så blev det Waldorfskolan i Umeå som blev min slutdestination. Det glädjer mig att min vandring slutade där efter allt strul. Efter alla skolbyten och sjukdomar som kommit i vägen så fick jag motta min examen till slut.
Nu har jag ännu en examen, till slut. En universitetsexamen som gymnasielärare, även denna tog sin lilla tid. Man blir inte lärare på en kvart kan jag upplysa er om. Stoltheten känns i alla fall lika stor. Det finns ingen bättre känsla än av att har slutfört något. Vi får dock se när jag sätter mina första steg i skolansvärld som lärare, än så länge är jag kvar inom universitetets trygga väggar. I kårens vagga vilar jag mig.