helgen som var...

Efter en jobbig och slitsam vecka så var det i fredags äntligen dags för en riktig tjejfest med drinkar och god mat (om man får säga så om sin egen kokkonst). Vi lyckades diskutera det mesta från förlossning till dagens skolundervisning (4 av 6 är blivande lärare). Det var verkligen härligt att bara sitta och snacka och skratta, jag mår verkligen bra av sånt. Jag fick dock stressa lite för mycket för att allt skulle bli klart, men jag lyckades även om jag stod och vispade smeten till kladdkakan när L och M kom. Det är nog helt ok att inte vara klar med allt innan gästerna kommer, jag börjar komma över min perfektionism (ibland).

R lyckades komma hem som segrare. Du är bäst älsklingen.

Lördag spenderades på Apberget, mitt i stan. Gratis är gott, men ställer man sig verkligen i kö för en lussebulle och mjölk? Tydligen. Vid kl.15 var alla 400 bullar slut... så A och B fick köpa loss alla bullar i stan. R åker vidare på Norrlandsturnén, för mig var det helt lagom med en dag. Efter att allt var inpackad så orkade vi tyvärr inte ta oss till L och Ms lussefika, hade gärna smakat på allt gott som de hade bakat. Det fick bli en lugn hemmakväll med R i stället.

Söndag var seg...eller jag var seg. Jag hade svårt att resa mig upp ur soffan men jag gjorde det till slut för att åka på adventsfika hos bror. Bakade min första pepparkaka. Satt bara och mös.

Nu är det måndag. På fredag är syrran här. Jippie!!

tack

Syjunta.... gammaldags ord för fantastisk trevlig kväll. Härligt när vänner bjuder in en på mat och kreativt umgänge. Jag behövde verkligen pyssla av mig. Bör kanske även säga tack till min stickningscoach som gjorde att jag inte gav upp.

sinterklaas

Igår var det Sinterklaas i Nederländerna. Hade nästan glömt bort det men på väg till ett möte i Samverkanshuset stötte jag ihop med Ron (min nederländska bundsförvant på universitetet) och han påminde mig glatt. När jag kom hem hade jag dock nästan hunnit glömma bort detta igen tills Robert öppnade brevlådan och fann ett paket till mig från "Sint en Piet". Min älskade moster Hanneke skickar varje år ett paket med fantastiskt rim och trevligt/gott innehåll. Rimmet brukar få tårarna att svälla fram, så även i år. Hon skriver så fina saker så jag bara längtar "hem". Jag fick även godsaker som pepparnötter och chokladbokstäver...men även en kokbok med härliga italienska recept.

I somras njöt vi av en "torta verde" som Brunel hade lagat ur kokboken, nu kan jag se till att andra får njuta av den hemma hos mig.



Jag längtar efter sommaren. Tiden då jag och Robert (och förmodligen även Didi) ska njuta av vår uteplats. Är rätt less på snön....fast säg inte det till Robert då jag försöker få honom att gilla snön och om inte jag gör det så faller min argumentation.

halv blev till hel

6 månader
26 veckor
183 dagar
4392 timmar
263520 minuter
15811200 sekunder

älskar dig.

internationell afton

Närvarande nationaliteter: tyskar, fransoser, svenskar, nederländare, spanjorer och norrlänningar..... en salig blandning!

tänkvärda bilder hittade på Facebook

23 november

Inte min starka sida precis men jag ska nog försöka.

en glimt...

alla trivs vi i Tomteboland

3 rum och kök

"...vi levde i en saga som var sann..."

Lisa Ekdahl

höst

Älskar hösten höga himmel.
Vyernas vackra vidder
där vi cyklar
hand i hand.

kära, käraste, kärast
vacker, vackra, vackrast.

Bygga bo i Tomteland.

tiden

Vem bestämmer vad som är för tidigt eller för sent??

Mitt motto har den senaste tiden varit att det är svårt att veta vad som är för tidigt eller för sent då vi sällan vet det förän i efterhand.

Därför lever jag som jag vill. Som jag känner att jag mår bra av. Inte tänka på vad andra tycker utan känna efter och bestämma själv.

Du vet att jag vill, att jag känner och att vi har bestämt.

två tyskar till mig

Igår så var det äntligen dags att få sig två helt egna utbytesstudenter av universitetet. De delades ut igårkväll i KBC av Kristina på Info. Jag och R fick ett tyskt par efter lite kaos och förvirring. De heter Milena och Dennis och verkar väldigt trevliga. Först fick jag bara Milena då min fransman inte hade dykt upp. Jag fick då även klaima Dennis när Kristina fattade att jag redan hade hans flickvän och efter att jag sa "I have your girlfriend" så följde han snällt med.

Jag få se vad jag ska hitta på med dem, börjar med ett fik på Skogis sen får jag se.

Ojsan... kanske glömde nämna att jag är värdperson i ett projekt som ornganiseras av universitetet. Igår var första träffen och vi som är värdpersoner åtar oss endast en ytterligare träff, man får träffas mer om man trivs.

L fick två fransmän så vi ska se om vi kan slå ihop våra grupper och fixa saker tillsammans, R är ju också med.

teman

Kollade snabbt igenom min blogg och inse att mitt liv har teman. Jag hittar ett positivt: kärleken till dig, och ett negativt: min ständigt bristande ork, lust, motivation, kraft....

Kärleken tänker jag inte ändra på men det andra blir nog dags att ta tag i. Vill du hjälpa mig?

orkade hela helgen lång

Ibland står jag förvånad över hur mycket jag faktiskt orkar. För så många gånger blir jag besviken över hur lite.

Denna helg var jag på fyra saker.

Javisst ni läste rätt, fyra saker! Jag var på Eva S disputationsfest och kom hem kl.1.30. Gick upp hyffsat tidigt på lördagen och lagade en mazarinkaka till farmors födelsedag, tyvärr firades hon på sjukhuset. Hemma igen var det dags för salladsgöring till årets sista (?!) kräftskiva hos L. Vi var hemma tidigare denna gång men höll ut länge. Söndagen gav vi Rs brorsdotter namn. Vi och trettio andra fikade och hade trevligt.

Sen däckade jag och R i hans säng, mitt på eftermiddagen. Hur mysigt som helst. Även ett studentrum rymmer mycket ibland.

Nu är det måndag. Snart är det dans. Jag är trött, lite förkyld men lycklig.

Hur mår du?

jag får inse mina begränsningar helt enkelt

Ibland måste jag göra tråkiga val på grund av hälsan. Jag vill sällan inse att även jag har begränsningar. Att dagen bara har 24 timmar och att det inte råder noll-tids-förflyttning på campus. Idag är en sådan dag.

Jag ska inte gå min kvällskurs, men jag ska dansa varje onsdag även om jag missade min första lektion för at jag var helt slut...

Kvällkursen var nog ett uttryck för min rädsla att inte kunna tillräckligt ändå, samt rädslan att jag glömt den lilla kunskap jag besitter. Men det får va. Klumpen försvann ur magen när jag vågade välja hälsan först, fast jag känner mig tråkig (och lite misslyckad).

Jag hann i alla fall arbetsblogga. Det var ju bra.

recept på vårt liv

Ingredienser:
1 chockladbrun Tomelillasoffa
1 blått skåp
1 stabilt köksbord i Västerbottensstil
1 Expeditbokhylla
1-2 Lillbergsgungstol
1 Didikatten

blandas med piff och placeras varsamt ut inom angivna rum

Tillsätt:
smilgropar
damp
glädjetårar
avbrytna meningar

Garnera med:
Melon

Trivs bäst i Elsa beskows barnboksvärld där drömmar kan växa och livet helt enkelt börjar.

nu ska vi bli ett med tomtebobarnen

Idag tittade R och jag på lägenhet. En vuxen trea på Tomtebo med uteplats, parkettgolv, skafferi, tvättmaskin i badrummet och matrum angränsande till köket. Det finns plats för både blåskåpet, stabila matbord, bänkdiskmaskinen och alla kokböcker.

Låt livet börja nu. Du och jag, baby!

saknadens tystnad stryper mig om natten

allt har en början
och allt har ett slut

jag har börjat om
har du?
jag finns kvar
finns du?
jag är fortfarande jag
är du fortfarande du?

jag saknar dig
saknar oss

ser du inte att tystnaden sårar mig?
hur frågorna växer till en klump i maggropen

om du bryter tystnaden
lovar jag att lyssna

mina tår värker
medan jag smyger förbi ditt liv

låt mig få komma in igen

nytt kontor

Idag bytte jag kontor. Nu sitter jag nära köket och toan. Längst bort så inga studenter hittar hit och misstar mig för att vara utbildningsbevakare eller studiesocialtansvarig. De som vill prata med mig får sätta sig ner i en av mina två gröna fåtöljer. Se dock till att min kollega Henrik inte störs för mycket då han jobbar med sitt på andra sidan skiljeväggen.

resor

20070703 - 20070722
Umeå - Stockholm
Stockholm - Amsterdam
Amsterdam - Zwolle
Zwolle - Groningen
Groningen - Zwolle
Zwolle - Amsterdam
Amsterdam - Köpenhamn
Köpenhamn - Stockholm
Stockholm - Umeå
Umeå - Kalix
Kalix - Gammelgården
Gammelgården - Kalix
Kalix - Umeå

hemma igen...




Det är skönt att komma ut i och se både nya och välbekanta miljöer. Inte alltid stanna kvar i staden som är vardagen, där livet fortsätter vara det den alltid är och som jag vill ha den. Sommaren ger tid att resa, finna nytt, återfinna gammalt. Återse och stifta nya bekantskaper. Sedan avsked som lämnar dem jag saknad. Avsked som river i mitt bröst, tårar som väller upp i ögonvråt, näsdukar som fylls med ljudlig snyft.

Det finns dock ingen säng skönare än min egen. Ingen famn varmare än Din.

No 2

En lillasyster som blivit stor gör mig till en storasyster som blivit gammal. Fast gammal utan ångest. Jag är snarare nöjd. Det är verkligen med stolthet jag ser på mina syskon. Ser de utveckla sin individuella liv och härliga personligheter. Nu är det den minsta av dem som ska flytta ut från min mammas trygga (och oroliga) famn för att testa de egna vingarna. Vingar som har växt enormt under senaste året. Vingar som har fått utstå hårda vindslag av prövningar, fått misslyckas men repat sig igen. Till jul går första flygningen till norr där hon ska få fira svensk jul och fylla 20 år. Alla är med på att göra hennes vistelse fantastisk. Det glädjer mig.

No 1

- den ljusa kon mötte jag på cykeltur med syrran på "de dijk" utanför Zwolle
- hästen tillhör min gamla ridskola "Ritsaert"
- en klassisk ko med fläckar som nyfiket följde efter oss på vår promenad
- tuppen tillhör den lokala "dierenweide" i vårt kvarter

helgens hedersuppdrag: ett smakprov

21 juli 2007 en strålande dag med mycket kärlek och en fest jag och de övriga gästerna sent kommer att glömma.
Tack så mycket, Angela och Jörgen, för inbjudan till er speciella dag och förtroendet för mig som fotograf. Önskar er all lycka i framtiden!

nu bär det av till Kalix

Det verkar som alla gifter sig just denna helg. Jag ska på ett bröllop i Kalix där mina vänner Angela och Jörgen har bett mig att aggera bröllopsfotograf. Ett hedersuppdrag utan dess like och ärligt talat så är jag ganska nervös men jag tror det ordnar sig. Min käreste har samma dag ett annat hedersuppdrag som bästmen (eller blir det bestman) på hans vänner Niklas och Tessans stora dag i Umeå. Det blir mao en helg fylld av kärlek!

nu med å, ä och ö

Kom hem från Nederländerna i tisdagskväll efter ha flygit tre gånger. Det är ju billigare att flyga via Köpenhamn men det är verkligen drygt att göra, så inga rekommendationer från min sida. Vistelsen i Nederländerna har flytit på bra trots regnskurar, åskväder och till slut solsken nivå kvavt. Kan inte klaga på de olika sällskapen som jag haft under tiden.

Jag har fått möta två stolta föräldrar och deras underbara dotter.

Mina släktingar både på italiensk lunch och middag i deras underbara trädgård. Sverre var också där då han genomför sin tredje tågluff.

Och självklart min mamma och finaste syster... denna gång på en skogspromenad.

Jag måste dock tillägga att jag sällan längtat så mycket hem. Du vet varför.

en fin video

en tanke

Tittade på en film nyss med min syster. En romantisk komedi om en kvinna som ingår en relation, men det visar sig att mannen inte har gjort slut med sin flickvän än och när han ska göra det så ångrar han sig och gor slut med kvinnan i stället. Ni fattar att det blir komplicerat och kvinnan blir väldigt sårad. (fast hon hittar en annan och blir lycklig så var inte orolig)

Jag kunde inte låta bli att tänka tillbaka på mina tidigare relationer och hur de tagit slut. Vissa har jag avslutat själv och förmodligen sårat än och annan (ursäkta igen), andra har dumpat mig. De gånger jag har sårats mest är när det kommit oväntat... ni vet när någon plötsligt säger: "vi maste prata..." då vet man vad som väntar. Hjärtat sjunker ner i magen och tårarna tränger sig fram i ögonvrån... och sen kommer det "...jag har funderat länge men..." eller "...det ar inte du, det är jag..." och sen "...vi kan ju vara vänner..." och så är det slut. Allt man har byggt upp finns inte mer.

I många relationer har jag kännt mig osäker. Osäker över om ovanstående samtal plötsligt skulle dyka upp och skaka om mig och allt jag trott på. Samtalet har ibland hängt över relationen som ett åskmoln, du vet ett morkt moln ett vars åska kan sla ner när som helst. Ett sånt som i alla fall inte jag har gillat särskilt mycket.

Det som slog mig när jag tittade på filmen var att himlen nu är klarblå... inte ett moln så långt ögat kan nå. Osäkerheten har byts ut och en klar(blå) framtid återstår. Det finns bara en början. Ni har kunnat läsa när allt började och om jag får välja lär ni aldrig få läsa om nagot slut. Vill bara påpeka att jag inte är naiv, är en oerhörd realist och en grubblare som sällan skådats på denna jord. Du vet dock precis hur du får mig att veta att jag har valt rätt. Din öppenhet ger mig säkerhet, dina ord får mina smilgropar att titta fram, din omtänksamhet får min karlek till dig att växa.

Du och jag baby ar en borjan.

verlangen kent geen talen

Nu har jag varit här drygt en vecka och allt jag tänker på är tisdag när jag får åka hem. Hemlängtan är sällan något jag lidit av men denna gång vill jag verkligen bara hem. Måste erkänna att Du (kanske) har med saken att göra men jag längtar även efter min säng, min katt, svensk mat, mina vänner, min familj och mycket mer.

Jag ser fram emot att S kommer på fredag. Han får helt enkelt representera det jag saknar. Det var kul att snacka med honom tidigare. Ett syskon är verkligen mycket mer än bara en van, men att ha ett syskon som även är ens van är helt undertbart!

Det känns bättre nu.

dina ord ekar i mitt hjärta...

Jag kan inte bli lyckligare än av dina ord ...

två nationaliteter

Befinner mig i mitt andra land. Det andra landet som jag vanligtvis endast drömmer om, eller mest om de jag en gång mötte. Det landet är jag i nu. Jag talar ett annat sprak. Min röst klingar annorlunda nar jag skorrar fram de hårda "g:na". Minnen fran förr tornar upp sig bakom varje hörn, på varje stig jag vandrar minns jag steg jag tidigare tagit.

Det är märkligt att ha två lander med sig vart man än går. Två språk. Två kulturer. Två liv.

du och jag...baby

23.00

It takes no time to fall in love, but it takes you years to know what love is...

J. Mraz

1 månad

Indigoblåa fondtapeter, räkningspärmar, Afrika-längtan, chokladbruna divansoffor, svarta köksluckor, politikdiskussioner, klädningar, avbrutna meningar, schäslonger, klädhögar, "Paella" vs "Boerenkool met worst", kollegor, Lauren Hill, melon, nostalgiskedning.....

Du och jag...baby!

älskar skatteåterbäringen

Igår slog jag till. Jag valde att köpa en digitalsystemkamera till mig själv. Det kanske berodde på den låga blodsockerhalten men jag bestämde mig till slut...jag ville verkligen ha den!

Nu äger jag alltså en CANON DSLR-KAMERA EOS 400D 18-55MM. Känner ni kanske igen denna fina kameran så kan det vara från Canonreklamen. I reklamen springer folk runt på olika ställen och fotar, bl.a. en kille som står och stampar i rött sand som han fotar.. känns det bekant?? Jag är nog den första att erkänna att jag påverkas av reklam och medger här och nu att jag har velat ha den kameran sen jag såg reklamen.

jag lånar dina ord

Lycka är att lita på sig själv

och ändå förstå

att andra är lika viktiga

(jonas plats)

sjung om...

Veckan som gått var mycket festlig. Jag lyckades befinna mig på tre studentmottagningar på en och samma dag trots ihärdiga regnskurar. När jag precis hade torkat så var det dags att cykla iväg igen till nästa uppdukade bord. Det är härligt att se vad alla dessa kvinnor (jag måste tyvärr anta att det var kvinnornas förtjänst då jag endast såg männen äta medan kvinnorna stod beredda att uppvakta och servera dem) lyckades servera för läckerheter. Det smakade gott och mättade mycket väl. Var tvungen att efter första mottagningen avstå från övriga bufféer och endast ägna mig åt drycken på de övriga två (tack Putte för champagnen, nästa gång pratar jag gärna mer jobb om flaskan följer med).
Det slog mig att det var tio år sen jag tog studenten. Efter alla om och men så blev det Waldorfskolan i Umeå som blev min slutdestination. Det glädjer mig att min vandring slutade där efter allt strul. Efter alla skolbyten och sjukdomar som kommit i vägen så fick jag motta min examen till slut.
Nu har jag ännu en examen, till slut. En universitetsexamen som gymnasielärare, även denna tog sin lilla tid. Man blir inte lärare på en kvart kan jag upplysa er om. Stoltheten känns i alla fall lika stor. Det finns ingen bättre känsla än av att har slutfört något. Vi får dock se när jag sätter mina första steg i skolansvärld som lärare, än så länge är jag kvar inom universitetets trygga väggar. I kårens vagga vilar jag mig.

det är sant

Sakta.

Steg för steg.

Först en flirt.

Sen en natt fylld av nostalgi.

Sked är inte endast till för att äta soppa.

Långa samtal.

Två steg tillbaka.

Ett samtal med dig och ett med Han.

Nystart.

Sakta.

Steg för steg.

Tillit.

Våga satsa.

Våga älska.

Är mig själv nu, fast lycklig.

(du + jag = sant)

trodde vi var överens nu

Varför motverkar du mig? Du visste ju att jag ville dansa. Blir så less på att ständigt fastna hemma. Fast på soffan, läget: horisontellt. Fast i tanken om att inte vilja vara. Ville ju inte svika frun heller.

Kan man göra en magtransplantantion? Min är verkligen trasig..

Trasig av:
magkatarren nr 1, januari 1997
ångestatacken och sjukskrivningen, mars 2001
samboskapets oro och otillräcklighet, 2005
självkänslan som aldrig infinner sig, 1978 - 2007

prioritera rätt är inte lätt

Många val denna vecka. Vissa lättare än andra (ja... jag vågar chansa, du ger mig inget val).

Måndagens val avgjorde onsdagen. Jag tror det blir bäst så, men nu får jag ställa upp. Det finns helt enkelt inte i min världsbild att ett sådant galet samarbete skulle fungera så jag kan inte annat än välja det jag valde. Nu får jag göra mitt bästa.

Tisdag gav utslag. Vi skulle vara med. Det känns bra. Jag har förtroende.

Onsdagen blev enkel. I alla fall relativt. Blev dock förvånad över att vissa inte verkar kunna ta sin förlust. Det var ju bra att spaderna redan var inköpta. Han gör sig påmind, men jag avstår. Han ersätter inte dig, men egot fick sitt.

Torsdagen valde jag dig igen... och igen... och igen... och igen... Dina ord fyller varje spricka av tvivel och släter över varje sår.

Fredag kommer samtalet som kunde ändrat hela veckan, men för sent. Jag har gjort mitt val. Det blir Umeå. Tack för att ni visade intresse, egot på topp igen.

Med ett leende på läpparna börjar helgen. I natt möter smilgropen ditt hjärta. Tar väl hand om den.

våga chansa

Ibland gäller det att våga.
Våga vilja.
Våga vara.
Våga chansa.
Tappa balansen.
Bort med säkerheten.
Kasta sig i smeten.
Hamna i din famn.
Stanna i din famn.


Lycklig över att ha funnit dig.

inte kaffe utan gnocchi

Nostalgi, vårens ledord. Inte blicka framåt utan minnas bakåt. Plocka russinen ur kakan, bara minnas det fina.

Brorsas och jag ute i Europa.

Stockholm susade vi förbi.

I Göteborg missade vi nästan anslutningen, men bara nästan.

Köpenhamn blev början till centraleuropa.

Stationen i Bern skulle vi återse på väg hem.

Växla pengar till frukost. Prata engelska på tyska.

Zurich var dyrt men otroligt vacker. Magen gjorde ont men sinnet var lycklig.

Vi satt en hel natt men kom till fram, till slut.

Ljublijana var en överraskning, kärlek vid första ögonkastet.

Gnocchin glömmer jag aldrig, inte heller staden och glassen.

Nästa var Italien. Inte Venedig men vi var nära.

Kändes oss lurad i Florens men efter en natts sömn fattade vi grejen.

Turen vände på uteserveringen, tack så mycket ännu en gång.

Rom över dagen. Påven var inte hemma men dörren var öppen.

Tack för gästfriheten. Katedralen frälste mig nästan.

Varmt tåg. Sittplatsen obefintlig men destinationen nåddes.

På lokaltåget, ut i förorten. Neapel vet jag inte om men Portici älskar jag.

En vän för livet. Fabric hostel rekommenderas till alla.

Pompei har inte byggts upp, ruinen är kvar.

Pizzan är från Neapel och förbli i Neapel.

Norrut igen. Charterparadiset som gud glömde.

Varför pratar man nederländska och tyska i Rimini?

Är en packad sill på land.

Bologna är och förbir en process då endast stationen besöktes.

Italien vinner. Vi sitter på ett tåg.

Milanos tågstation har inga mjuka sängar bara kallt golv, utan toalett.

Är inlåst mellan kl. 1 och 4, toan låst mellan kl. 1 och 6, sjukt.

Vi når till slut Basel igen. Har redan pengar, slipper växla.

Mot Münster. Byta tåg till Enschede. Äntligen fattar man språket.

Zwolle, äntligen två bekanta ansikten, fast den ena nästan vuxen.

Obehagligt men befriande. Tack för att jag tåg mig tiden.

Älskar dig mamma. Syrran med.

Hänga hemma. Visa brorsan. Få lite sol.

Åter till Norden. Hamburg är högljudd. Pridefestivalen på G.

En natt i Köpenhamn. Jamie Cullum på balkongen.

Nostalgi i Göteborg, dock ingen hemma.

Karlstad, kärt återseende.

Festivaltrött fru.

Ikea på vägen. Även Härnosand. Nästan hemma.

Umeå måndagmorgon med buss. Jobba igen.

I år. Vi få se.

Zwolle 3-17/7

Kalix 20-22/7 tror jag.

det går utför på Dåliga gatan

Saligheten infann sig inte. Tyvärr. Det var bra i början men i stället för att uppnå sin pik gick det utför. Svetten torkade. Fötterna stannade. Leendet försvann aldrig men den nådde inte ut i fingerspetsarna. Förutom när Håkan/Säkert spelades då var lyckan där.

Vi kom 00.15 och gick 1.30

ledighet som varar längre

Skönt att vakna upp utan väckarklocka. Lite för sent dock men ganska utsövt. Seg i huvudet men pigg i kroppen. Jag gillar när våren styckar upp mina arbetsveckor med långhelger. Det ger mig möjlighet att komma i kapp med mitt liv (fram för allt disken, städningen...jag allt det där roliga). Önskar att hösten kunde få några av vårens frihetsdagar så det inte skulle kännas lika mörk och seg när man går mot mörkrets förbannelse. Kankse borde lägga en motion om detta till regeringen "Kära statsminister Reinfeldt. Jag undrar om vi kan Kristus kan flyga till himmelen i oktober i stället. Mvh Vill-ha-långhelg-på-hösten". Hoppas det funkar.

Jobbet är annars lite segt. Skriver en rapport som tar evighet att skriva. Svårt att hitta orden. Svårt att formulera tvetydigheten i åsikterna. Ska vara inne på söndag.

Förhandlingen fortgår. Jag vet inte vad jag vill. Jag vet vad jag inte vill. Vi får se.

Ikväll blir det spel med frugan & Co. Lite mys, men då utan fru.

vägskäl

där stod jag
ensam
med ett val
jag valde
tomheten försvann

smilgropen tömd på tårar
inlindad i ett leende
och ett fniss

ensam i en pöl av nostalgi

Jag försöker prata med dig.

Vill inte skrika.

Orden rinner av.

Bildar blöta pölar i smilgropen.

Det rinner över.

Översvämningen är ett faktum.

Vallen har brustit, muren är riven.

Du tömmer mig.

Jag är tömd.

Finns inget att ge.

Inget att få.

Vad begär du av mig?

Jag väntar.

Du väntade aldrig på mig.

Du gav mig aldrig en chans.

Inte ett finger.

Inte en uns av hopp gav du mig.

Dock hoppades jag.

Jag önskade, men inget hände.

Jag vill ju, men ingen kom.

Jag kan, jag lovar att älska dig.

Och du vände dig om.

Om du försvinner finns jag kvar.

Ensam i en pöl av nostalgi.

byline blir headline

Du borde vara Han.

Han som bankar i mitt bröst. Han som fyller hjärnan med nått fluffigt obestämd som får mina ord att rinna ut som grumligt vatten. Han i vars leende jag speglar mitt, som smilgropen formar sig kring. Han vars blick jag vill drunkna i, glömma mig själv, segla bort.

Du är inte Han.

Fan också.

vad ska man göra...

Torsdagen är äntligen över. Resultatet blev klart efter ett riktigt antiklimax. Är glad över att vi inte tappade några mandat. Nu börjar tydligen allt på riktigt...förhandlingarna sattes igång sekunden efter valresultatet. Gläds över att inte förhandla. Gläds över att inte allting vilar på mina axlar. Jag har gjort mitt, är både nöjd och stolt.

Lördagen har hittills ägnats åt välgörenhet. Ikväll blir det glamour och dekadens.


Han är i vägen för verklig lycka. Han ska ur min hjärna. Vad ska man göra... sa Han

inte hemma just nu

Sover på Berghem just nu. Det känns lite som semester då livet liksom gör ett uppehåll. Tyvärr är det inte så, vilekt jag inser varje morgon när jag får dra mig upp ur den varma sängen. Ögonlocken tunga som bly, benen ovilliga att röra sig. Är verkligen ingen morgonmänniska.

Kollade in lediga jobb på Triaden idag och inser att jobb är lika med pendling. Pendling är dock lika med tidiga morgonen, så se ovanstående. Det är ju helt hopplöst. Den dagen jag ska jobba ska jag bo bredvid mitt jobb. Jag ska kunna cykla dit på max 30 min annars får det va. Undrar vad regeringen tycker om det? Hur skulle de på AMS reagerar om jag lägger fram det som krav? Skulle nästan vara värt att testa. Utmana systemet.

Ansökt om nytt pass på polisen idag. Måste ju ha ett giltigt leg om jag vill klubba vidare i Ume´. Undrar vad de menar med "en neutral min"? Hoppas att min var neutral. Tyckte jag såg seriös ut fast ett stort skratt gömde sig bakom ögonen. Smilgropen var dock obefintlig. Luggen låg platt. Håret i tofs.


Han gav mig det jag önskat, men Han får gärna ge mer.

nu vinner vi.. (2)

Söndag. NSHU-ansökan får vänta tills ikväll. Idag har jag målat en fiskdamn men hjälp av frun. Kampanjen är i full gång och som M sa förra året när media undrade vad vårt "röstfiske" gick ut på så "mutar" vi våra väljare.

Laddade på Skogis, både frukost och fika.

Tisdag blir det debatt. Skitsnacket och smutskastningen är igång men vi ska hålla nivån högt, andra får sjunka.

Han svarade.

jamie oliver stylish

Fredag. Middag med frun. Utgång, till slut, vid midnatt med T och R. Träffade Han, en kortis. Av gammal vana följde T hem och stannade ett dygn. Vi är vänner.


Första varningen för Honom utfärdades. Lyssnar jag? Det är varmt i små rum.

outnyttjad lärarexamen

Jobbigt att konstatera att man saknar något man inte har. Idag gjorde jag den nästan hemska upptäckten att jag saknade att undervisa. Det var så oerhört länge sen sist att jag nästan hade glömt hur roligt det kan vara. Nu var ju i för sig gymnasieungdomarna utbytta mot riktiga universitetsstudenter, men känslan var ungefär det samma.

Jag kan ibland känna en rädsla inför jobbet som lärare. Är rädd för att misslyckas, att misstrivas, att inte nå upp till min ideal bild av vad en lärare bör vara. Det jag vill. Tycker ofta att jag inte räcker till. Vilket är märkligt då jag har VG på de flesta av mina kurser, jag hävdar dock att det säger mer om utbildningen än om mig.

Efter idag känns det bättre. Det funkar ju!


Gårdagen: samtal på minst 7 min.
Idag: nära kontakt på typ 2 sek. och Hans leende

tjejkompisar och pojkvänner

Jag undar vad som hände. Minns inte att det var såhär tidigare. Tyckte allt var mycket tydligare förr. Visst är det lite märkligt?

Om ni undrar vad jag babblar om så är det så att jag har börjat fundera på det här med vänskap mellan män och kvinnor. Va man verkligen så mycket kompis förr?

Jag hade ingen killkompis när jag gick i skolan. Va man med en kille (även om det bara var på rasten) så var man ihop. Punkt slut inget tjafs. Nu har jag både manliga vänner och bekanta. Vissa har jag hånglat med andra lite mer, men vi är vänner...inget mer. Lite lurigt är det dock att veta när man börjar en sådan relation med det motsatta könet var den relation kan tros sluta...som kompis eller mer.

Och lurad har man blivit. Både en eller annan gång.

Jag förespråkar därför att vi återgår till det som var förr. Jag har mina tjejkompisar (ett koncept jag fortfarande utövar) och de killar jag umgås med (även utanför rasten) är potentiella till något mer (inte mindre). Deal?!


Han och jag är inte kompisar

nu vinner vi...

Kampanjen är nu i full gång. Första dagen ute bland eventuella väljare för att se vem som går att övertyga. Kände mig lite blyg först, ni vet sådär obekväm över att bara gå fram till viltfrämmande människor och störa dem mitt i lunchen. Det släppte lite sen och jag tror att jag till och med lyckades värva en väljare till partiet. Skönt att inte misslyckas helt.

Blyghet är kanske inte det de flesta skulle förknippa med mig. I det dagliga livet och särskilt på jobbet uppfattas jag inte som sådan. Jag brukar sällan undvika en diskussion. Det som är svårt med kampanjandet är att de jag möter inte har valt att prata med mig och i många lägen nog helst skulle de vilja slippa. De vill inte ingå livliga diskussioner om utbildningskvalitet eller campusfrågor, vilket mina kollegor glädjeligen gör. Det är trist men sånt är läget och det respekterar jag.

Igår fick jag en bra laddning inför kårvalet. Det var 1a maj så H, C och jag drog ner på vänsterns torgmöte nere vid Apberget. Det var riktigt nice. Fanorna vajade i strålande solsken (och lite blåst) och ordet kamrater blev flitigt använt av talarna. Internationalen fick avsluta allt. Efter det hade vi dock glömt att detta var arbetarnas dag och att alla skulle vara lediga en sådan viktig dag som 1a maj så vi shoppade runt i de få butikerna som hade öppet. Mycket trevligt men kanske lite av ett hyckleri.

Kvällen avslutades (nästan) med middag hos bror. Underbart att själv vara gäst, det sker ju så sällan. Borde verkligen bli bättre på att vara gäst än att ständigt stå där som värd. Tror jag byter nu. Fick i alla fall en underbar vegetarisk tacco-makaroni-låda med fräsch sallad och till efterrätt bärpaj med vaniljevisp.

Efter det gick jag nog vilse - eller hoppas att det var förklaringen varför jag hamnade i "kollektivet". Det är nog både första och sista gången. Lyckades nog sätta punkt för både det ena och det andra. Fattar inte att vissa inte förstår att jag även är en privatperson. Blev väldigt less.

Riktiga avslutet blev Js nya lägenhet (med doft) med balkong för mina örter. Han har ju lovat att jag fick odla där. Utsikten var härlig men klockan över midnatt. Knata hem gick ju fort så jag hann även betala mina räkningar. För övrigt hatar jag CSN och den nya regeringen (tydligen ingår det "nya arbetarpartiet" i den) för den höjda avgiften till a-kassan. Tror jag blir arbetslös bara för att.


I den strålande solen stod Han där och vinkade, inom mig bor en fjortis

andra lördagen utan migrän

Nu är jag helt såld, märkt för livet. Inser mig ha missat en massa klubbar här i Ume´ och försöker ta igen det nu. Igår var det dags för efterlängtade dåliga gatan på Norrlands operan. För att summera kvällen säger jag:
bra musik (dock lite lite elektro)
go' stämning
bra folk
Det är alltid kul att komma till en klubb och inse att det är många känn-igen-disar där. Softa runt i lokalen och få båda kramar och puss-på-kinden-hälsningar är något jag i alla fall diggar. Nästa gång få alla följa med och alla ska dansa.

En sak till som måste sägas är att Han var grym, ledsen att behöva erkänna det. (hehe)

mord

Hur hände detta. Hur kommer det sig att jag känner såhär nu. Hur i hela fridens namn kan inte Han känna samma.

Jag vill ju....
Vill så gärna...
Vill så gärna att det känns som jag sprängs ibland.

Jag ler....Han ler tillbaka
Jag skrattar och visst hör jag hans skratt där som ett eko i mitt?

Visst är inte mord tillåtet även om det gäller en själsfrände??

skriv en blogg så kan vi snacka

För er som läser min blogg så kanske tanken har slagit er att jag gillar att blogga. Jag gillar att skriva av mig om det som annars bara stannar kvar i huvudet och håller mig vaken om nätterna. Mitt grubblande har fått ett nytt forum, mina reflektioner en ny plats.

Jag gillade min mammas kommentar när hon hade läst min blogg. Hon påpekade nämligen att andra skulle kunna läsa det jag hade skrivit då det ju låg helt öppet på internet. Hon tyckte att jag var väldigt personlig, sedan förstod hon att jag var medveten om detta och att det var halva (eller hela) poängen med bloggen.

Läsa andras bloggar har blivit ett nöje. Finns några som kollas dagligen efter nya inlägg. Det är ett nöje att följa någon annans liv. Mitt intresse för doku-allt-möjligt har hittat ett nytt hem i cyberrymdens galax. Där finner den stor tillfredställelse i allt från politiska inlägg, humor till en iblick i Hans liv. Bättre än så får man leta efter.

(tillägg: Jag frågade Han och fick svaret jag hoppats på. Jag kanske inte bygger en ny piedestal men sveket fanns aldrig. Jag ville inte tro på det heller och fick rätt. Det är viktigt att lita på sig själv inte på vad andra berättar. Lycklig igen.)

på återseende

Min grundskola har firat 25 års jubileum i lördags. Det anornades en återträff till samtliga som gått på skolan. Antagligen var det väldigt trevligt. Jag har ingen aning då allt detta var 2000 km bort i Nederländerna. Jag som har längtat så efter att få återse min gamla klass. För att kunna delta lite grann så skickade jag in ovanstående bildkollage.

Hade gärna träffat alla, sett vad som hänt sen sist. Har ju haft återkommande drömmar om personer i klassen. Kanske inte riktigt just om de som person utan snarare vilken roll de spelat i mitt liv. De har fått representera mycket för mig. Jag kan ju nästan alla vid för- och efternamn, vilket ingen annan verkat kunnat har jag märkt.

Jag hoppas de hade trevligt. Att solen sken och många kom. Jag vill vara med nästa gång.

om världen vore randig vore jag osynlig

Det fanns en period där (nästan) allt jag ägde var randigt. Är nog över den perioden men har små återfall då och då. Jag dras till ränder helt enkelt. Det enkla simpla i ränderna attraherar mig, de tilltalar mig. Kanske det handlar om att de representerar en ordning som jag sällan själv lyckas upprätthålla men har en önska att sträva efter. Vem vet.

Min familj kallades "den randiga familjen" när mina bröder gick på dagis. Ni kan gissa att det handlade om att alla hade randigt. Även om jag inte bodde i Sverige då så minns jag detta från när jag var på besök. När jag flyttade hit började min egen randiga period.

En gång såg jag en dokumentär på tv om en svensk konstnär som målade randiga tavlor. När jag såg detta tänkte jag att det kunde varit jag. Jag skulle också kunna ha en "randigperiod" som konstnär. Picasso hade sin blåa period, jag skulle ha min randiga.

kär så där i allmänhet

Våren sätter igång känslor. Överallt finns potentiella objekt att projicera sina varma känslor på.

Hjärtat går på högvarv. En hälsning får den att skippa en hjärtslag eller två. En blick och den hoppar nästan ur bröstet. En beröring och den skulle lämna kroppen, göra en trippel Salchov och landa helt perfekt på plats igen. Helt underbart.


Är det så tokigt att vara kär i kärleken?

underbara tisdagsdansen

Helt lycklig kommer jag hem igen. Dansens rörelser sitter som kvar i kroppen. Minnet sitter kvar i varje muskel.

Varje tisdag får jag dansa. Varje tisdag får jag känna den underbara känsla av att finna uttryck i min egen kropp, känna styrkan, känna lugnet. Varje tisdag får jag ett rus som inte lätt går att överträffa. Varje tisdag är jag Jag och ingen annan. Dansade försvinner fasaden, dansande börjar jag.

livets små underverk...

Lisanne Nynke född 16/4 23.36 i Zwolle, Nederländerna.
Föräldarna Marja & Mike Versteegh.

engagera sig eller låta bli..

Skulle jag verkligen kunna låta bli att engagera mig eller är det bara jag som tror att det ska gå? Hela mitt liv har jag ägnat mig åt olika typer av engagemang. Har alltid halkat in på något möte och vips så har jag tusen uppdrag och sätter det mesta i mitt liv åt sidan.

Det finns otaliga saker som har fått lida av ovanstående:
mina studier
mina vänner
min familj
mina pojkvänner
det mesta egentligen... även jag.

Jag avundas dem som lyckas balansera alla dessa saker. De som hittar formeln för det fär lagom engagemanget som ger livet ett mervärde inte bara mer av allt (främst stress).

Just nu väger jag mellan att vilja engagera mig ett år till eller att välja mig själv och min framtida yrkeskarriär och avstå från uppdrag (i alla fall de större som är på heltid). Hur ställer man sig till ett sånt val? Jag har lyckas ändra mig miljoner gånger. Pendlar mellan att bara vilja skita i allt vad engagemang heter till att känna suget efter att försöka förändra.

Hur väljer man sig själv? När det innebär att välja bort en del av sig själv. För det är engagemang för mig, det är en del av mig en del av min personlighet. Kan jag förneka det?

Fortsättning följer...

lördagsmigränen

Det slår verkligen aldrig fel.

Varje vecka planerar jag in en massa roliga saker på helgen (särskilt lördagar) och varje (nästan) lördag vaknar jag upp med huvudvärk. En huvudvärk som håller i sig och inte låter sig slås bort av några ipren/reliv/alvedon utan helt enkelt botas med en tråkdag för mig med soffliggning och tidig sänggång till skillnad från den fantastiska utgången jag hade planerat och sett fram emot. Tilläggas bör att detta med huvudvärk har hängt mig med sen 4:an typ.

En fd kollega till mig berättade att han aldrig hade haft huvudvärk i hela sitt liv. Fan vad avundsjuk jag blev. Han kunde absolut inte heller förstår hur detta skulle kännas. Det kanske är som jag själv undrar över hur det känns att blöda näsblod, vilket aldrig jag har gjort.

Igår skulle jag och min vän Lisa på en klubb på TC men jag fick ringa och beklaga att så inte skulle bli fallet. Synd...jo verkligen. Jag ska satsa på att gå nästa vecka på klubb Kontra i stället och verkligen hoppas att huvudet håller.

besvikelse

Oj, så besviken jag blev.

Hade aldrig trott att Han kunde göra så. Med ett svep hade jag plockat ner honom från piedestalen. Känner mig sviken men även lättat över att även Han visade sig vara en helt vanlig. En som gör misstag, en som sviker, som så många förr.

Vill inte vara bitter. Vill lämna det som hör historian till. Vill gå vidare.

Sommaren gick med tankar om honom malandes i huvudet. Ett eko som aldrig tog slut. Inte ens italiens skönhet stillade skriet inombords.

Nu är det tyst.

hannar

Hej sa Han i korridoren och jag läste hans blogg

På kontoret föreslog Han en promenad/fika i helgen

Leende sa Han att han tyckte om min lugg

Hembjuden blir jag av Han, men jag avböjer...igen

Han gör mig ledsen för att Han gör mig glad

Många Hannar blir det.

självterapi

Nu ska jag också ägna mig åt självterapi i form av en blogg. Jag kan väl inte vänta mig att någon annan än jag själv kommer att läsa det jag skriver. Eller? Och trots detta så väger jag mina ord, formulerar om mig så det låter bättre. Varför? Vet ej.

Jag börjar med ett nuläge så jag vet var jag ska starta.

Är just nu 28 år och bor i en studentlägenhet på Ålidhem i Umeå. I lägenheten bor två av de bästa "personerna" jag vet, min "fru" Helena och min katt Didi. I januari fick jag ut min lärarexamen som gymnasielärare, efter för många terminer av annat plugg. I dagsläget jobbar på Umeå studentkår som sektionskonsult vilket är ett förtroendeuppdrag. Är utan körkort men äger numera stålar som kan täcka kostnader för ett sådant. Civilstatus är singel men lite småkär, eller vad ska jag säga... min hjärta klappar extra när jag möter Han. Jag jobbar ofta för mycket och sover för lite vilket förstår mina helger. Igår klippte jag lugg på mig själv kl.0.30 med nagelsaxen så nu ser jag ut som en franskrysk Ronja Rövardotter. I maj ställer jag upp i kårvalet. I juni är det meningen att jag ska bli antagen på konstskola.

Nu har jag gjort en avsats. Resten följer.