en tanke

Tittade på en film nyss med min syster. En romantisk komedi om en kvinna som ingår en relation, men det visar sig att mannen inte har gjort slut med sin flickvän än och när han ska göra det så ångrar han sig och gor slut med kvinnan i stället. Ni fattar att det blir komplicerat och kvinnan blir väldigt sårad. (fast hon hittar en annan och blir lycklig så var inte orolig)

Jag kunde inte låta bli att tänka tillbaka på mina tidigare relationer och hur de tagit slut. Vissa har jag avslutat själv och förmodligen sårat än och annan (ursäkta igen), andra har dumpat mig. De gånger jag har sårats mest är när det kommit oväntat... ni vet när någon plötsligt säger: "vi maste prata..." då vet man vad som väntar. Hjärtat sjunker ner i magen och tårarna tränger sig fram i ögonvrån... och sen kommer det "...jag har funderat länge men..." eller "...det ar inte du, det är jag..." och sen "...vi kan ju vara vänner..." och så är det slut. Allt man har byggt upp finns inte mer.

I många relationer har jag kännt mig osäker. Osäker över om ovanstående samtal plötsligt skulle dyka upp och skaka om mig och allt jag trott på. Samtalet har ibland hängt över relationen som ett åskmoln, du vet ett morkt moln ett vars åska kan sla ner när som helst. Ett sånt som i alla fall inte jag har gillat särskilt mycket.

Det som slog mig när jag tittade på filmen var att himlen nu är klarblå... inte ett moln så långt ögat kan nå. Osäkerheten har byts ut och en klar(blå) framtid återstår. Det finns bara en början. Ni har kunnat läsa när allt började och om jag får välja lär ni aldrig få läsa om nagot slut. Vill bara påpeka att jag inte är naiv, är en oerhörd realist och en grubblare som sällan skådats på denna jord. Du vet dock precis hur du får mig att veta att jag har valt rätt. Din öppenhet ger mig säkerhet, dina ord får mina smilgropar att titta fram, din omtänksamhet får min karlek till dig att växa.

Du och jag baby ar en borjan.