Det fanns en period där (nästan) allt jag ägde var randigt. Är nog över den perioden men har små återfall då och då. Jag dras till ränder helt enkelt. Det enkla simpla i ränderna attraherar mig, de tilltalar mig. Kanske det handlar om att de representerar en ordning som jag sällan själv lyckas upprätthålla men har en önska att sträva efter. Vem vet.
Min familj kallades "den randiga familjen" när mina bröder gick på dagis. Ni kan gissa att det handlade om att alla hade randigt. Även om jag inte bodde i Sverige då så minns jag detta från när jag var på besök. När jag flyttade hit började min egen randiga period.
En gång såg jag en dokumentär på tv om en svensk konstnär som målade randiga tavlor. När jag såg detta tänkte jag att det kunde varit jag. Jag skulle också kunna ha en "randigperiod" som konstnär. Picasso hade sin blåa period, jag skulle ha min randiga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar