Jobbigt att konstatera att man saknar något man inte har. Idag gjorde jag den nästan hemska upptäckten att jag saknade att undervisa. Det var så oerhört länge sen sist att jag nästan hade glömt hur roligt det kan vara. Nu var ju i för sig gymnasieungdomarna utbytta mot riktiga universitetsstudenter, men känslan var ungefär det samma.
Jag kan ibland känna en rädsla inför jobbet som lärare. Är rädd för att misslyckas, att misstrivas, att inte nå upp till min ideal bild av vad en lärare bör vara. Det jag vill. Tycker ofta att jag inte räcker till. Vilket är märkligt då jag har VG på de flesta av mina kurser, jag hävdar dock att det säger mer om utbildningen än om mig.
Efter idag känns det bättre. Det funkar ju!
Gårdagen: samtal på minst 7 min.
Idag: nära kontakt på typ 2 sek. och Hans leende
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar