suck

Jobbet känns bättre. Vilan har väl på något sätt hjälpt. Ska försöka att hålla stressen borta. En stress som ligger som en kronisk sjukdom i kroppen och sakta smyger fram när jag minst vill det och fram för allt när jag minst behöver det. Den bottnar i en oro av att aldrig duga, att alltid vilja göra mer och fram för allt bättre saker. Är min egen största kritiker all time i alla lägen.

Skulle jag skriva en recension av mitt liv så skulle jag inte vara nådig. Kanske inte en totalsågning som jag skulle givit "Boten Anna", men nära. Visst finns det självklart saker som jag är mycket nöjd med. Mitt kärleksliv har faktiskt lyckas krypa upp på listorna och ligger väl stadigt på en topp tio, men så har det verkligen inte varit förrut. Den största otillräckligheten har nog ofta legat i mina prestationer. Allt inom jobb och utbildning har nog fallit under den hårdaste bedömningen.

Idag har jag en gymnasielärarexamen från Umeå universitet med bra betyg i de flesta kurserna (över 70% VG), men vågar inte söka ett lärarjobb. Tror inte att jag räcker till, att jag kan. Har intalat mig själv att jag kanske inte heller vill längre, finns ju mycket annat som är roligt men frågan blir även där om jag vågar. Gillar verkligen att undervisa. Gillar att se hur kunskap förvandlas till nya tankar och insikter, får människor att tänka efter.

Hur ska jag våga?
Varför kan alla andra i min klass?

Jag vet att jag kan........längst innerst inne.