andra lördagen utan migrän

Nu är jag helt såld, märkt för livet. Inser mig ha missat en massa klubbar här i Ume´ och försöker ta igen det nu. Igår var det dags för efterlängtade dåliga gatan på Norrlands operan. För att summera kvällen säger jag:
bra musik (dock lite lite elektro)
go' stämning
bra folk
Det är alltid kul att komma till en klubb och inse att det är många känn-igen-disar där. Softa runt i lokalen och få båda kramar och puss-på-kinden-hälsningar är något jag i alla fall diggar. Nästa gång få alla följa med och alla ska dansa.

En sak till som måste sägas är att Han var grym, ledsen att behöva erkänna det. (hehe)

mord

Hur hände detta. Hur kommer det sig att jag känner såhär nu. Hur i hela fridens namn kan inte Han känna samma.

Jag vill ju....
Vill så gärna...
Vill så gärna att det känns som jag sprängs ibland.

Jag ler....Han ler tillbaka
Jag skrattar och visst hör jag hans skratt där som ett eko i mitt?

Visst är inte mord tillåtet även om det gäller en själsfrände??

skriv en blogg så kan vi snacka

För er som läser min blogg så kanske tanken har slagit er att jag gillar att blogga. Jag gillar att skriva av mig om det som annars bara stannar kvar i huvudet och håller mig vaken om nätterna. Mitt grubblande har fått ett nytt forum, mina reflektioner en ny plats.

Jag gillade min mammas kommentar när hon hade läst min blogg. Hon påpekade nämligen att andra skulle kunna läsa det jag hade skrivit då det ju låg helt öppet på internet. Hon tyckte att jag var väldigt personlig, sedan förstod hon att jag var medveten om detta och att det var halva (eller hela) poängen med bloggen.

Läsa andras bloggar har blivit ett nöje. Finns några som kollas dagligen efter nya inlägg. Det är ett nöje att följa någon annans liv. Mitt intresse för doku-allt-möjligt har hittat ett nytt hem i cyberrymdens galax. Där finner den stor tillfredställelse i allt från politiska inlägg, humor till en iblick i Hans liv. Bättre än så får man leta efter.

(tillägg: Jag frågade Han och fick svaret jag hoppats på. Jag kanske inte bygger en ny piedestal men sveket fanns aldrig. Jag ville inte tro på det heller och fick rätt. Det är viktigt att lita på sig själv inte på vad andra berättar. Lycklig igen.)

på återseende

Min grundskola har firat 25 års jubileum i lördags. Det anornades en återträff till samtliga som gått på skolan. Antagligen var det väldigt trevligt. Jag har ingen aning då allt detta var 2000 km bort i Nederländerna. Jag som har längtat så efter att få återse min gamla klass. För att kunna delta lite grann så skickade jag in ovanstående bildkollage.

Hade gärna träffat alla, sett vad som hänt sen sist. Har ju haft återkommande drömmar om personer i klassen. Kanske inte riktigt just om de som person utan snarare vilken roll de spelat i mitt liv. De har fått representera mycket för mig. Jag kan ju nästan alla vid för- och efternamn, vilket ingen annan verkat kunnat har jag märkt.

Jag hoppas de hade trevligt. Att solen sken och många kom. Jag vill vara med nästa gång.

om världen vore randig vore jag osynlig

Det fanns en period där (nästan) allt jag ägde var randigt. Är nog över den perioden men har små återfall då och då. Jag dras till ränder helt enkelt. Det enkla simpla i ränderna attraherar mig, de tilltalar mig. Kanske det handlar om att de representerar en ordning som jag sällan själv lyckas upprätthålla men har en önska att sträva efter. Vem vet.

Min familj kallades "den randiga familjen" när mina bröder gick på dagis. Ni kan gissa att det handlade om att alla hade randigt. Även om jag inte bodde i Sverige då så minns jag detta från när jag var på besök. När jag flyttade hit började min egen randiga period.

En gång såg jag en dokumentär på tv om en svensk konstnär som målade randiga tavlor. När jag såg detta tänkte jag att det kunde varit jag. Jag skulle också kunna ha en "randigperiod" som konstnär. Picasso hade sin blåa period, jag skulle ha min randiga.

kär så där i allmänhet

Våren sätter igång känslor. Överallt finns potentiella objekt att projicera sina varma känslor på.

Hjärtat går på högvarv. En hälsning får den att skippa en hjärtslag eller två. En blick och den hoppar nästan ur bröstet. En beröring och den skulle lämna kroppen, göra en trippel Salchov och landa helt perfekt på plats igen. Helt underbart.


Är det så tokigt att vara kär i kärleken?

underbara tisdagsdansen

Helt lycklig kommer jag hem igen. Dansens rörelser sitter som kvar i kroppen. Minnet sitter kvar i varje muskel.

Varje tisdag får jag dansa. Varje tisdag får jag känna den underbara känsla av att finna uttryck i min egen kropp, känna styrkan, känna lugnet. Varje tisdag får jag ett rus som inte lätt går att överträffa. Varje tisdag är jag Jag och ingen annan. Dansade försvinner fasaden, dansande börjar jag.

livets små underverk...

Lisanne Nynke född 16/4 23.36 i Zwolle, Nederländerna.
Föräldarna Marja & Mike Versteegh.

engagera sig eller låta bli..

Skulle jag verkligen kunna låta bli att engagera mig eller är det bara jag som tror att det ska gå? Hela mitt liv har jag ägnat mig åt olika typer av engagemang. Har alltid halkat in på något möte och vips så har jag tusen uppdrag och sätter det mesta i mitt liv åt sidan.

Det finns otaliga saker som har fått lida av ovanstående:
mina studier
mina vänner
min familj
mina pojkvänner
det mesta egentligen... även jag.

Jag avundas dem som lyckas balansera alla dessa saker. De som hittar formeln för det fär lagom engagemanget som ger livet ett mervärde inte bara mer av allt (främst stress).

Just nu väger jag mellan att vilja engagera mig ett år till eller att välja mig själv och min framtida yrkeskarriär och avstå från uppdrag (i alla fall de större som är på heltid). Hur ställer man sig till ett sånt val? Jag har lyckas ändra mig miljoner gånger. Pendlar mellan att bara vilja skita i allt vad engagemang heter till att känna suget efter att försöka förändra.

Hur väljer man sig själv? När det innebär att välja bort en del av sig själv. För det är engagemang för mig, det är en del av mig en del av min personlighet. Kan jag förneka det?

Fortsättning följer...

lördagsmigränen

Det slår verkligen aldrig fel.

Varje vecka planerar jag in en massa roliga saker på helgen (särskilt lördagar) och varje (nästan) lördag vaknar jag upp med huvudvärk. En huvudvärk som håller i sig och inte låter sig slås bort av några ipren/reliv/alvedon utan helt enkelt botas med en tråkdag för mig med soffliggning och tidig sänggång till skillnad från den fantastiska utgången jag hade planerat och sett fram emot. Tilläggas bör att detta med huvudvärk har hängt mig med sen 4:an typ.

En fd kollega till mig berättade att han aldrig hade haft huvudvärk i hela sitt liv. Fan vad avundsjuk jag blev. Han kunde absolut inte heller förstår hur detta skulle kännas. Det kanske är som jag själv undrar över hur det känns att blöda näsblod, vilket aldrig jag har gjort.

Igår skulle jag och min vän Lisa på en klubb på TC men jag fick ringa och beklaga att så inte skulle bli fallet. Synd...jo verkligen. Jag ska satsa på att gå nästa vecka på klubb Kontra i stället och verkligen hoppas att huvudet håller.

besvikelse

Oj, så besviken jag blev.

Hade aldrig trott att Han kunde göra så. Med ett svep hade jag plockat ner honom från piedestalen. Känner mig sviken men även lättat över att även Han visade sig vara en helt vanlig. En som gör misstag, en som sviker, som så många förr.

Vill inte vara bitter. Vill lämna det som hör historian till. Vill gå vidare.

Sommaren gick med tankar om honom malandes i huvudet. Ett eko som aldrig tog slut. Inte ens italiens skönhet stillade skriet inombords.

Nu är det tyst.

hannar

Hej sa Han i korridoren och jag läste hans blogg

På kontoret föreslog Han en promenad/fika i helgen

Leende sa Han att han tyckte om min lugg

Hembjuden blir jag av Han, men jag avböjer...igen

Han gör mig ledsen för att Han gör mig glad

Många Hannar blir det.

självterapi

Nu ska jag också ägna mig åt självterapi i form av en blogg. Jag kan väl inte vänta mig att någon annan än jag själv kommer att läsa det jag skriver. Eller? Och trots detta så väger jag mina ord, formulerar om mig så det låter bättre. Varför? Vet ej.

Jag börjar med ett nuläge så jag vet var jag ska starta.

Är just nu 28 år och bor i en studentlägenhet på Ålidhem i Umeå. I lägenheten bor två av de bästa "personerna" jag vet, min "fru" Helena och min katt Didi. I januari fick jag ut min lärarexamen som gymnasielärare, efter för många terminer av annat plugg. I dagsläget jobbar på Umeå studentkår som sektionskonsult vilket är ett förtroendeuppdrag. Är utan körkort men äger numera stålar som kan täcka kostnader för ett sådant. Civilstatus är singel men lite småkär, eller vad ska jag säga... min hjärta klappar extra när jag möter Han. Jag jobbar ofta för mycket och sover för lite vilket förstår mina helger. Igår klippte jag lugg på mig själv kl.0.30 med nagelsaxen så nu ser jag ut som en franskrysk Ronja Rövardotter. I maj ställer jag upp i kårvalet. I juni är det meningen att jag ska bli antagen på konstskola.

Nu har jag gjort en avsats. Resten följer.